Skillnaden mellan danska och svenska

Nordiska språk
Talas i	Sverige, Norge, land, Island, land i norden, Färöarna
Region	Norden
Antal talare	cirka 20 000 000
Språkfamilj	indoeuropeiska
Skriftsystem	latinska alfabetet, historiskt runor
Officiell status
Officiellt tungomål i	Danmark: danska Färöarna: färöiska, danska Island: isländska Sverige: svenska Finland: svenska Åland: svenska Norge: norska (bokmål samt nynorska) Sydslesvig, Tyskland: (danska) EU: svenska, danska
Språkkoder
ISO 639‐3

Nordiska språk, även nordgermanska^[1], existerar enstaka språkgrupp inom norra Europa, liksom omfattar språken danska, svenska, norska, färöiska, isländska samt detta utdöda språket norn.

Nordiska tungomål existerar även namnet vid ett akademisk disciplin. på grund av för att mot modell bli svensklärare skulle ett lärling tidigare studera både nordiska språk samt litteraturhistoria. Numera ingår element från dessa ämnen inom blockämnetsvenska.

Ur en lingvistiskt perspektiv existerar dem nordiska språken snarare för att betrakta såsom olika dialekter än skilda tungomål, självklart den höga graden från ömsesidig begriplighet, undantaget vissa dialekter nära kontinuumets utkanter.

Kring kalenderår 1000 fanns läka detta nordiska språkområdet förståelsemässigt homogent.

Ungefär 20 miljoner människor inom Norden besitter en nordiskt tungomål vilket modersmål.^[2] Nordiska tungomål talas även inom viss utsträckning från immigrantgrupper huvudsakligen inom Nordamerika samt Australien.

Nordiska tungomål tillhör dem germanska språken tillsammans tillsammans med dem utdöda östgermanska språken samt dem västgermanska språken (till vilka bland annat tyska samt engelska hör).

Germanska tungomål existerar inom sin tur ett från huvudgrupperingarna inom den indoeuropeiska språkfamiljen.

Det existerar viktigt för att skilja mellan nordiska språk, vilket existerar enstaka gemensam beteckning på grund av den nordgermanska undergruppen inom den indoeuropeiska språkstammen, samt språk inom Norden, likt även omfattar tungomål både ifrån den uraliska språkfamiljen (samiska, finska samt meänkieli) samt ifrån den eskimåisk-aleutiska familjen (grönländska).

Allmänt

[redigera | redigera wikitext]

Nordiska tungomål existerar ett undergrupp från dem germanska språken samt härstammar ifrån fornnordiskan, detta tungomål likt började talas inom Norden ifrån ca 700-talet e.Kr.

Nu är engelska första främmande språk där

samt vilket runt 1000-talet delades upp inom dem mer distinkta regionala dialekterna fornsvenska, forndanska, forngutniska, fornnorska samt fornisländska.

Till enstaka start fanns skillnaderna minimalt mellan svenska samt danska (östnordiska språk) samt mellan (väst-)norska, färöiska samt isländska (västnordiska språk), medan skillnaderna plats större mellan dessa grupper: väst- samt östnordiska tungomål, samt forngutniskan.

Dock utgjorde dem östnorska dialekterna en mellanstadium mot fornöstnordiskan.

På dessa språkhistoriska grundläggande principer eller fundament indelas dock dem nordiska språken inom tre grupper. mot dem västnordiska språken hör färöiska, isländska, norn (utdött) samt norska, såsom varenda besitter sitt ursprung inom dialekten fornvästnordiska.

dem östnordiska språken omfattar danska samt svenska, vilket uppstod ur fornöstnordiskan. enstaka separat kvist från dem nordiska språken utgjorde forngutniskan, vilket talades vid Gotland beneath medeltiden samt ägde en skriftspråk fram mot 1500-talet. inom solens tid räknas emellertid gutniskan ej liksom tungomål utan ses liksom enstaka skandinavisk dialekt då den ej besitter en vedertaget skriftspråk, tagit sålunda många lån ifrån svenskan samt eftersom Gotland ej existerar ett personlig stat.

Ibland skiljer man dem numeriskt värde norska skriftspråken åt samt beräknar nynorskan mot dem västnordiska språken, medan bokmål, likt existerar många mer påverkat från danska, räknas vilket östnordiskt. Distinktionen mellan västnordiskt samt östnordiskt existerar dock vansklig vid flera sätt. Nordiska dialekter glider exempelvis ovan inom varandra samt någon naturlig gräns mellan västnordiskt samt östnordiskt existerar ej.

En modernare indelning

[redigera | redigera wikitext]

En modernare sortering, således kallad synkron sortering, delar upp dem nordiska språken vid en annat sätt. Denna uppdelning bygger istället vid dagens skillnader,^[3] varvid språkgruppen delas upp inom numeriskt värde andra grupper: öskandinaviska tungomål samt fastlandsskandinaviska tungomål.

Färöiska samt isländska ingår då inom den inledande gruppen samt norska, svenska samt danska inom den andra. Denna uppdelning existerar mer betydelsefull då detta gäller dagens situation hos språken, dock ej språkhistoriskt. Dagens skillnader mellan dem båda grupperna fastlandsskandinaviska samt öskandinaviska äger uppstått vid bas från öskandinaviskans isolering.

dem skandinaviska dialekterna besitter genomgått liknande utvecklingsstadier samt påverkats från inom synnerhet lågtyskan. från dem fastlandsskandinaviska språken står särskilt detta bokmålsnorska samt danska skriftspråket varandra många nära. Detta beror vid för att bokmålet utgått ifrån danskan (som beneath dansk-norska unionen plats detta enda officiellt tillåtna skriftspråket).

Nynorskan såsom äger utgått ifrån dem norska dialekterna samt existerar relativt opåverkad från danskan, besitter å andra sidan fler drag gemensamma tillsammans med svenska, drag liksom bokmålnorskan saknar.

Samtliga fastlandsskandinaviska tungomål existerar ömsesidigt begripliga samt framförallt norrmän samt svenskar äger många enkel till för att förstå varandra.

Dessa äger dock svårare för att förstå danskt uttal, vilket äger haft enstaka säregen tillväxt.

Diskussion angående ett eventuell skandinavisk språkunion

[redigera | redigera wikitext]

Eftersom danska, norska samt svenska existerar ömsesidigt begripliga, äger detta diskuterats mellan länderna angående för att inrätta enstaka skandinavisk språkunion, således såsom skedde 1980 tillsammans nederländskan, på grund av för att vid utdragen sikt stärka dialekterna ställning internationellt.

Samordningsprojekt ifrån slutet från 1800-talet besitter bland annat samordnat den tekniska terminologin, samtidigt likt norskan samt danskan besitter infört bokstaven å samt danskan avskaffat versal introduktion från substantiv (så vilket tyskan kvar har).^[4]

I praktiken besitter mot modell danskan enstaka trend för att glida ifrån norska samt svenska inom sitt uttal.

Den nordiska språkfamiljen

[redigera | redigera wikitext]

Ur historisk synpunkt räknas dem sydsvenska dialekterna ibland liksom östdanska syfte. Rent språkligt finns detta dock inga nationella gränser mellan dem nordiska dialekterna samt diskussionen vilket vilket existerar östnordiskt, kontra västnordiskt, danskt samt svenskt existerar därför ofta meningslös.

Släktingarna danska, svenska, norska, färöiska och isländska kallas med ett gemensamt namn för nordiska språk

I Norge förekommer, nära sidan från bokmål samt nynorska, numeriskt värde icke-officiella dock etablerade typer från skriftspråk: Riksmål, likt liknar bokmål, dock existerar mer konservativt än detta. Riksmålet används från flera, speciellt inom städerna. Vidare finns högnorska, såsom existerar ganska lik nynorskan, dock liksom existerar mer trogen Ivar Aasens ursprungliga dialektanpassning.

detta används från enstaka minoritet.

Forngutniskan räknas varken mot dem östnordiska alternativt dem västnordiska språken utan utgör ett separat kvist.

Och det gemensamma ursprunget och utvecklingen för svenska, norska och danska gör att de flesta skandinaver förstår varandra utan att ha studerat grannspråken

vid bas från framförallt politiska skäl existerar dock dagens gutniska dialekt (Gutamålet) ej för att betrakta liksom en tungomål.

Jamska, liksom räknas mot dem norrländska målen, förmå både jämföras tillsammans den norska trøndskan samt tillsammans med norrländska syfte. vid bas från detta besitter detta diskuterats angående jamska bör räknas mot dem västnordiska alternativt mot dem östnordiska dialekterna.

titta dock ovan.

Älvdalsmål anses allmänt lyssna mot sveamålen, dock detta äger numera enstaka personlig stavningslära samt vid bas från för att den ej är kapabel förstås från personer likt talar andra dialekter anser flera språkforskare för att älvdalsmålet bör räknas vilket en eget språk.^[6] Å andra sidan existerar älvdalsmålet/ älvdalskan ett dialekt från dalmålet (eller dalskan), likt från språkbrukarna själva upplevs såsom en eget språk.^{[källa behövs]}

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Detta segment existerar ett beskrivning från Fornnordiska.

Från ungefär kalenderår 200 e.

Kr. kunde nordiskt tungomål skiljas ifrån andra germanska tungomål. från runinskrifter kunna man titta den utvecklingen från en nordiskt tungomål, urnordiska.

Efter dem urnordiska samt fornnordiska perioderna kom detta nordiska språket för att delas upp inom enstaka fornöstnordisk, ett fornvästnordisk samt ett forngutnisk kvist.

dem fornöstnordiska språken fanns fornsvenska samt forndanska vilket senare blev svenska samt danska. Den västliga grenen, ifrån start fornnorska, kom senare för att delas upp inom norska, isländska samt färöiska. dem nordiska regionala dialekterna uppfattades ej såsom skilda tungomål förrän såsom tidigast vid 1200-talet. från dem vikingatida nordborna själva användes namnet "dansk tunga", "danskt mål" alternativt riktig samt jämn "danska" liksom beteckning till detta gemensamma nordiska språket.

sålunda sent likt inom start från 1500-talet kunde man ännu prata angående dem nordiska munarterna likt en enda språk.^[7] "Skandinaviska bosättare förde tillsammans med sig fornvästnordiska mot Island samt Färöarna omkring tid 800. från dem moderna nordiska språken existerar skriven isländska detta vilket står närmast detta gamla språket.^[8]

Antal talare

[redigera | redigera wikitext]

Nordiska språks särdrag

[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett sektion liksom skiljer nordiska tungomål ifrån övriga tungomål inom den germanska språkfamiljen samt enstaka sektion från detta räknas upp beneath rubrikerna inom detta del.

Förändringar beneath tidig urnordisk tid

[redigera | redigera wikitext]

Innan den stora synkopeperioden, likt började vid 500-talet, skedde enstaka sektion förändringar inom urnordiskan^[10], likt redan då kom för att skilja nordiska tungomål ifrån övriga germanska tungomål samt liksom ännu lever kvar.

Bortfall från slutljudande nasaler

[redigera | redigera wikitext]

Slutljudet n äger fallit försvunnen inom dem urnordiska slutljuden.

detta gäller mot modell efter termen i, såsom heter in vid engelska, tyska, italienska, sardiska, friuliska samt latin. Detsamma gäller verbensinfinitivformer, mot modell känna, såsom heter kennen vid tyska (ursprungligen tillsammans med en a framför n).^[10]

I fornengelskan fanns även n bevarade inom infinitiven, dock inom den senare engelskan föll sedan bota inifinitivändelsen försvunnen inom mot modell verbet fæstnian.

detta motsvarar svenskans fastna, liksom besitter blivit fasten vid modern engelska, (det inledande n:et existerar bibehållet). Ytterligare modell vid bortfall från bokstaven n inom nordiska tungomål existerar termen på, likt tidigare hette å (jämför satsen "å en sidan"). Engelska samt tyska motsvarigheter på denna plats existerar on samt an.

P:et inom på kommer ifrån sammansättningen upp + å, uppå (jämför engelskans "upon"). ett skillnad mellan väst- samt östnordiska tungomål då detta gäller bortfall från n vilket slutljud existerar termen lögn vid svenska (där n:et existerar bevarat), samt var motsvarigheten heter lygi vid isländska.

Även bortfall från m vilket slutljud besitter förekommit inom danskan, norskan samt isländskan.

detta danska samt norska termen fra liksom detta isländska frá hänger samman tillsammans med termen fram, liksom svenskans från samt engelskans from. inom forndanska förekom både fran samt fra jämsides, dock inom fornvästnordiska äger bara formen frá funnits. då detta urnordiska fram föll försvunnen, bildades formen frá.^[11][12]

Bortfall från uddljudet w alternativt v

[redigera | redigera wikitext]

Uddljudet w äger fallit försvunnen framför u samt o,^[10][13] bland annat vid bas från vokalens samt konsonantens likheter (jämför engelskans o-liknande w), mot exempel: orm, ulv, ull, under tillsammans flera, vars etymologiska motsvarigheter heter worm, wolf, wool, wonder vid engelska samt Wurm, Wolf, Wolle, Wunder vid tyska.^[14] en annat mening existerar termen ord vilket vid engelska samt tyska heter word respektive Wort.^[10][13] Detsamma gäller även etymologiskt orden orka, arbete, yrka vid svenska samt detta fornisländska yrkia, likt betyder "arbeta".

dem nordiska ordens motsvarigheter vid engelska samt tyska existerar work, Werk, Werken, würken tillsammans med mera.^[15] V:et besitter bibehållits inom detta svenska termen verk, liksom inom varenda andra mening vilket börjar vid va-, ve- alternativt vi- inom svenska. Ytterligare en modell existerar termen und vid isländska.

Und existerar enstaka synonym mot termen "sår" samt heter Wunde vid tyska samt wound vid engelska.^[13]

I isländska finns bevarade former inom verbens tema var v besitter fallit försvunnen. mot modell heter termen vunnit vid isländska unnið (men vinna inom infinitiv, detta betyder bland annat "arbeta") samt även inom imperfektpluralunnum "vi arbetade" alternativt "vann".

detta förekommer även inom andra verbs tema, mot modell inom verbet verða ("bli, varda") var "blivit, vorden" heter orðið, orðinn. Verben "vada" samt "växa", vaða, vaxa vid isländska besitter även mot modell imperfektformerna óð, óx inom singular; uxum etc. inom plural.^[13]

Återkomst från w alternativt v liksom uddljud inom nordiska språk

[redigera | redigera wikitext]

Så småningom uppstod åter en inledningsvis w-ljud framför o inom danska, norska samt isländska.

inom mening vilket började tillsammans wa- påverkade w-ljudet a (partiell assimilation), sålunda för att detta blev o. Sedan ändrades halvvokalenw mot konsonanten v samt den kvarstod framför o. vid således sätt fick danskan samt norskan orden vogn (av wagn), voks (av wax), da.

vold samt no. voll (av wall), vorde (av wartha, nysvenska varda). Utöver denna förändring fick norskan samt danskan (liksom svenskan) vid senare period in ett sektion lånord såsom börjar vid vo-, likt mot modell volt samt volumen (volym). inom isländska påverkade w-ljudet den långa vokalen á, sålunda för att den blev o.

modell vid detta existerar vog ("våg för att väga med", från vág), vogur (bukt, från vágr), vopn (vapen, från vápn), vor (pronomen; från várr), vor (årstid, från vár), votur (våt, från vátr).^[16]

Bortfall från w framför r inom dem västnordiska språken

[redigera | redigera wikitext]

Uddljudet w, v äger fallit försvunnen framför r inom västnordiska tungomål.

Vrå heter mot modell rá vid isländska, vrede heter reiði; samt vred heter reiður. Fler modell på denna plats existerar termen vräka såsom heter reka, vrak liksom heter rak (något efterlämnat samt drivande, bland annat då detta gäller hö), vrång såsom heter rangur, röng, rangt inom dem tre genusen (jämför engelskans wrong), vrida liksom heter ríða etc.

Jämför engelskans uttal från wring, wreck, wrong tillsammans flera.^[17]

Bortfall från uddljudet i alternativt j

[redigera | redigera wikitext]

Uddljudet j äger fallit försvunnen framför samtliga vokaler; mot modell inom orden år, ok samt inom orden ung, yngre, yngst, såsom motsvaras från engelskans samt tyskans year, Jahr, Joch, yoke, ung, jung, jünger osv.^[18]

Nordisk brytning

[redigera | redigera wikitext]

Det äger funnits ett trend för att lägga in bokstaven j framför ett initial vokal.

Detta äger numeriskt värde olika orsaker. detta en existerar för att detta beror vid skandinavisk brytning, liksom innebär för att enstaka efterföljande vokal besitter skjutits in samt "brutit" ett monoftong (vokalen e) mot ett diftong. Denna brytning finns ej inom dem västgermanska språken, mot modell tyska samt engelska.

inom andra fall är kapabel detta finnas ett initial urgermansk diftong eu, såsom besitter utvecklats olika inom dem olika germanska språken.

När detta gäller skandinavisk brytning, är kapabel man prata ifall a-brytning samt u-brytning. A-brytning besitter skett inom mening såsom detta isländska stjarna, stjärna vid svenska, genom för att en a äger skjutits in efter e.

Resultatet blev stiarna. Genom progressivt (framåtverkande) i-omljud blev detta stjärna inom svenska samt stjerne inom danska samt norska, medan isländska ej påverkades från progressivt i-omljud. Istället äger detta inom vissa fall påverkats från u-omljud, sålunda för att den isländska motsvarigheten mot tjärn heter tjörn.

inom dem västnordiska språken existerar brytning mindre vanlig än inom dem östnordiska. Sålunda motsvaras svenska stjäla, danska stjæle, från isländska samt nynorska stela, liksom dem svenska samt danska/norska jag, jeg vid nynorska motsvaras från eg.

Den andra formen från brytning, u-brytning, innebär för att en u besitter skjutits in efter e samt äger bildat former ifall miolk, biorn samt hiort.

Genom i-omljud blev biorn mot björn inom dem östnordiska språken (och genom u-omljud mot björn även inom isländska). Miolk blev mjölk inom svenska samt nynorska samt mjólk inom isländska. Hiort blev hjort inom svenska samt danska/norska, medan detta genom u-omljud blev hjörtur inom isländska.

En tredjeplats brytning existerar w-brytning från betalkort y inom dem östnordiska språken.

detta innebär för att en y såsom står före ngw alternativt nkw brutits mot iu. modell vid detta existerar urnordiska synkwa, såsom blev siunke siunka inom danska samt svenska. inom danska omvandlades sedan siunke mot synke genom i-omljud. inom isländska blev synkwa mot sykkva genom assimilation från n, samt senare sökkva genom sänkning från y.

vid identisk sätt äger detta fornisländska syngva blivit siunga inom forndanska samt fornsvenska. termen lyng vid isländska besitter likaså blivit liung inom dem östnordiska fornspråken.^[19]

Återkomst från i alternativt j såsom uddljud

[redigera | redigera wikitext]

Alla urnordiska uddljudande halvvokaliska i försvann runt 500-talet e.

Kr. en enda mening finns kvar oförändrat sedan dess (bortsett ifrån för att i blivit j). detta existerar termen ja (på färöiska samt isländska já).

Ett inledningsvis j-ljud uppstod således småningom åter framför vokalerna.

Den viktigaste skillnaden mellan dansk och svensk böjning är att danskan inte har annan vokal än - e i böjningsändelser: brede (jämför svenska breda), kirker (jämför svenska kyrkor), sovet (jämför svenska sovit)

mot största delen beror detta vid för att j bildades genom a-brytning, alternativt u-brytning. inom isländska berördes ej ia från omljud, dock istället blev io mot iö genom u-omljud.

Exempel vid mening liksom genomgått a-brytning: termen jag besitter genomgått brytning inom dem fastlandsskandinaviska standardspråken (utom nynorska) samt dem flesta folkmål (ej inom Jylland^[20] alternativt västra Norge^[21]).

inom dem flesta danska samt flera norska uppgift äger termen dessutom genomgått progressivt i‑omljud (standarddanska samt bokmål/riksmål ⟨jeg⟩). Jag berördes inom fornsvensk period allmänt från progressivt i‑omljud,^[22] dock inom trycksvag ställning uteblev övergången, samt därför växlar iæk samt iak inom fornsvenska handskrifter.^[22] Standardnusvenska samt dem flesta svenska folkmål besitter den icke omljudda formen ja(g); även dem danska målens sydsvenska grannmål^[23] besitter ja.

inom övrigt finns en antal inhemska mening inom dem nordiska språken liksom börjar vid jä-, je- samt jæ-. modell ifrån norska: Jerpe, jerv, jette, jevn. Motsvarande mening vid svenska resp. danska heter järpe, jærpe samt sålunda vidare. vid isländska finns orden jarðar- (jord-), jafn samt jarl, (varav detta sista existerar lånord inom svenska).

Exempel vid mening liksom genomgått u-brytning: Jord inom svenska, norska samt danska.

inom isländska börjar dem mening vilket berörts från u-brytning tillsammans jö-, eftersom dem även äger förändrats genom u-omljud. liknande mening existerar jörð (jord) samt jökull (jökel existerar lånord inom svenska).^[24][25]

De numeriskt värde inhemska mening vilket börjar tillsammans med ju- besitter inom urnordiska börjat tillsammans med eu.

detta existerar dels jul (isl. jól), vilket kommer från urnordiska *euhula samt dels juver, såsom kommer från urnordiska *eudhr-.^[26]

Rätt flera mening likt börjar vid j besitter dem nordiska språken (speciellt svenska, norska samt danska) fått likt lånord, mot modell jaga, jungfru, januari, juni, jesuit, jovialisk ifrån tyska respektive latin.

Förändring från den urgermanska diftongen eu

[redigera | redigera wikitext]

Den urgermanska diftongen eu blev ofta monoftongen i inom dem västgemanska språken. inom engelska blev stavningen ofta ee, vilket inom deer, medan tyskan ofta besitter stavningen ie, vilket inom Tier.

inom dem nordiska språken blev eu mot iu, därför för att mot modell detta urgemanska deuza- blev diur. inom svenska kvarstår detta liksom djur, inom isländska blev detta dýr genom R-omljud, samt inom danska blev diur senare dyr genom i-omljud. Vidare besitter termen tjuder, från urgemanska teuðra-, inom isländska blivit tjóður, inom norska tjor, samt inom danska tøjr.

Verbet gjuta vid svenska existerar dessutom enstaka form eller gestalt liksom existerar lik den isländska formen gjóta, liksom njuta existerar likt njóta samt skjuta existerar likt skjóta. då j besitter föregåtts från r äger utvecklingen inom isländska skilt sig ifrån den likt skett inom svenska.

då isländska besitter fått brjóta, krjúpa, rjóka samt sålunda vidare, besitter svenska, liksom danska, oftast fått y genom i-omljud. dem tre isländska orden inom exemplet motsvaras alltså från bryta, krypa, ryka vid svenska. inom lånordetdjävul (från grekiska diábolos) besitter ia blivit djævel inom danska samt djevel inom norska.

Isländska äger fått djöfull genom u-omljud.).^[27]

Omljud inom dem nordiska språken

[redigera | redigera wikitext]

Omljud förekommer liksom i-omljud inom varenda germanska tungomål. inom dem nordiska språken förekommer dessutom a-, R-, u- samt w-omljud.

A-omljudet existerar mest erfaren, samt påverkar /u/, vilket sänks mot /o/, samt /i/, såsom sänks mot /e/.

Nordiska språk

modell existerar isländsktneðan ’nedan’ (jfr isl. niðr ’ned’) samt brot ’brott’ < *bruta.^[28][29]

I-omljudet existerar från olika ålder. mest erfaren existerar i-omljud vid /e/ liksom blir /i/. modell existerar isländsktsigla < *seglian ’segla’, rigna < *regnian ’regna’. Detta tidiga i-omljud, såsom sannolikt fanns samtidigt tillsammans a-omljudet, äger fått mindre omfattning inom dem nordiska språken än inom dem västgermanska.

Fler spår inom dem nordiska språken äger dem yngre i-omljuden satt. dem påverkar /a(:)/, /o(:)/, /u(:)/, /aw/, /ju:/ därför för att dem kommer för att artikuleras längre fram inom munnen, samt inom vissa fall även tillsammans med högre tungställning. modell existerar från island gestr ’gäst’ < gastiz, læsa ’låsa’ < *lāsijan, synir ’söner’ mot son, knýta ’knyta’ från < *knūtijan.^[28][30]

R-omljud förekommer endast inom västnordiska samt påverkar /a/ likt blir /e/, /iu/ vilket blir /y/ samt /u/ liksom blir /y/ inom fornvästnordiska.

Exempel: Isländska ker (jfr. gotiskakas, svenska kar), isländska kýr från urnordiskt *kuR, samt isländska dýr (jfr. gotiska dius, svenska djur).^[28][31] Gotiskt -s motsvaras från -R inom urnordiska.

U-omljud existerar yngst, samt förekommer rikligast inom västnordiskan.

detta påverkar /a(:)/, samt inom några erhålla fall /e/. detta fonetiska resultatet från detta omljud existerar något oklart. inom isländska handskrifter skrivs detta vid olika sätt, inom den poetiska Eddan ofta vilket ett au-ligatur. inom normaliserade texter återges detta ständigt tillsammans med ǫ (”o tillsammans med hake”). inom nutida isländska skrivs detta ö.

modell existerar från island lönd < lǫnd < *landu samt tøgr ’tiotal’ < *teguz.^[32][33]

W-omljud påverkar /i/ liksom blir /y/, samt /a/ likt blir ǫ inom fornisländskan. modell existerar från island tryggr ’trygg’ < *triggwiaz, samt hǫggva (höggva) ’hugga’ < *haggwan.^[32][34]

De ovan nämnda omljuden existerar varenda regressiva, detta önskar yttra bakåtverkande, dock inom fornsvenska samt forndanska förekommer även progressivt i-omljud: hialpa > hjælpa, biorn > björn, fioll > fjøll > föll.^[35][36]

Andra tidigt uppkomna skillnader

[redigera | redigera wikitext]

De särskilt på grund av nordiska tungomål förekommande personliga pronominahan samt hon, likt ej besitter några ursprungliga pluralformer alternativt någon neutrumform.

Motsvarigheterna inom tyska samt latin är: er, sie, es respektive is, ea, id. inom dem nordiska språken fungerar, sedan denna språkändring, dem demonstrativa pronominadet, dem, dem osv. likt personliga pronomina inom neutrum samt plural istället till dem ursprungliga formerna. Engelskan äger dessutom importerat detta liksom lånord då detta gäller pluralformerna they, them.

vid engelska existerar annars motsvarigheten inom enskild he, she, it. He existerar kanske ett äldre form eller gestalt än han, hon.

En ytterligare tidig förändring vilket skedde plats för att urgermanska uu samt ii inom urnordiskan blev ggu samt ggi. mot exempel:

• hauuan>hagguan>hoggva, "hugga", (höggva vid isländska, jämför hauen vid tyska).
• dauuō>dogg (genitivdoggvar), "dagg", (dögg vid isländska, jämför Tau vid tyska).
• triuuar>tryggr (ackusativtryggvan), "trygg, trogen", (jämför treu vid tyska).
• aiia>aggia>egg, "ägg", (jämför Ei vid tyska).
• Friiō>Frigg, gudinnan Frigg, (jämför Fria vid fornhögtyska).
• tveir, tvær, tvö "två" vid isländska, tillsammans genitiv tveggja (analogt utvecklat ur <tvai-iō).^[13]

Senare förändringar

[redigera | redigera wikitext]

Nasalassimilationer

[redigera | redigera wikitext]

Bokstaven n, (som existerar ett nasal), besitter ofta fallit försvunnen framför k, g samt d, t; speciellt inom dem västnordiska språken.

modell finns inom imperfektformerna gick, fick, stack, sprack tillsammans flera. inom tyskan motsvaras gick från ging samt dem ursprungliga infinitiverna på grund av stack samt sprack existerar stinga samt springa. detta en verbets tema, likt ännu finns kvar inom isländskan, blir alltså springa, spring, sprakk, sprungum, spryngi, sprungið.

Sticka vid svenska äger alltså utvecklats ur imperfektformen stack. mot detta kommer även verbet dricka liksom heter drink samt trinken vid engelska samt tyska, liksom orden tacka, tack liksom heter thank, danken, Dank osv. vid engelska samt tyska.

Tydligare skillnader finns mellan dem och svenska

inom västnordiska tungomål (isländskan) besitter denna tillväxt gått ännu längre. Verbet sjunka heter mot modell søkkva, sökkva inom vissa norska dialekter samt vid isländska, likaså böjs bland annat verbet binda vid isländska i enlighet med nästa tema: binda, bind, batt, bundum, byndi, bundið, detta önskar säga: batt äger ersatt den svenska motsvarigheten band.

Ännu en modell existerar för att land i västeuropa heter Frakkland vid isländska. inom ortnamn inom bland annat Bohuslän finns enstaka liknande ljudutveckling: brant heter bratt, liksom klint heter klätt tillsammans med mera. detta ursprungliga nk blir ständigt kk samt detta ursprungliga nt blir ständigt tt inom dem västnordiska språken.^[37]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Allmänna källor

[redigera | redigera wikitext]

• Arne Bengtsson, Vårt språks liv samt historia, Bonniers – Svenska Bokförlaget, andra tryckningen, Albert Bonniers tryckeri, huvudstaden 1963;
• Elof Hellquist, Svensk ordhistorisk ordbok, skogsdunge 1918–20;
• Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., sjätte reviderade upplagan, Aktietrykkeriet inom Trondhjem, Oslo 1961;
• Niels Åge Nielsen, Dansk språkhistorisk ordbog, Köpenhamn 1969;
• Svenskt Ortnamnslexikon, Språk- samt folkminnesinstitutet, Uppsala 2003;
• Sven B.

  F. Jansson, Isländsk-svensk lexikon, Íslenzk-Sænsk Orðabók, Rabén & Sjögren Bokförlag, Kungälv 1989, s. XX ff. – inventarieförteckning ovan starka samt oregelbundna verbs tema finns ifrån s. XXIII samt vidare. Verb var bokstaven v besitter fallit försvunnen framför u samt o finns främst vid s. XXVIII, var verb vilket börjar tillsammans bokstaven v finns uppradade.

• Elias Wessén, Isländsk grammatik, Norstedts – Svenska Bokförlaget, andra upplagan, Carl Bloms en plats eller verksamhet där böcker trycks A.-B., skogsdunge 1966.
• Elias Wessén, Svensk språkhistoria, sektion 1, Almqvist & Wiksell/Gebers förlag, 1965.

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

• Förhandlingar samt uppsatser.

  14, 1900., Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, 1901, Wikidata Q113451050, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022426 

• Olav Ahlbäck (1980), Studier inom skandinavisk filologi / Olav Ahlbäck ... ja muita, Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, Wikidata Q113529783, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022670 
• Hugo Pipping; Rolf Pipping (1945), Studier inom skandinavisk filologi.

  31.-32. banden / utgivna genom Rolf Pipping ; [Hugo Pipping ... [ja muita]., Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, Wikidata Q113526334, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022797 

• Ture Johanisson; Rolf Pipping (1949), Studier inom skandinavisk filologi.

  39. bandet / utgivna genom Rolf Pipping ; [Ture Johannisson ... [ja muita]., Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, Wikidata Q113526417, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022576 

• Rolf Pipping (1960), Innehållsförteckning mot Studier inom skandinavisk filologi 1-50 (1910-1960).

  2 / Rolf Pipping., Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, Wikidata Q113528412, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022482 

• Hugo Pipping (1914), Till frågan angående l- samt n-ljudens standard inom dem nordiska språken / Hugo Pipping., Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, Wikidata Q113396230, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022437 
• Hugo Pipping (1917), Urgermanskt aiw inom dem nordiska språken / Hugo Pipping., Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, Wikidata Q113396375, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022651 
• Hugo Pipping (1921), Sex avsnitt ur dem nordiska dialekterna grammatik / Hugo Pipping., Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, Wikidata Q113518940, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022677 
• Mirja Saari; Taina Pitkänen; Christer Laurén; Olav Ahlbäck (1975), Studier inom skandinavisk filologi / utgivna genom Olav Ahlbäck ; Mirja Saari, Taina Pitkänen & Christer Laurén., Skrifter utgivna från Svenska litteratursällskapet inom land i norden, Helsingfors, Wikidata Q113528511, ISSN0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022775 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]