Hur stor är en stjärna jämfört med jorden

Hur massiv existerar universums största stjärna? Den frågan fick jag nyligen dock kunde ej ge något exakt svar. Ändå passade frågan god, till jag plats just vid väg mot Japan på grund av för att delta inom enstaka möte angående massiva stjärnor. möjligen skulle jag behärska hitta svaret var.

Så länge det finns väte kvar är allt frid och fröjd

En himlakropp existerar ett gigantisk brinnande gasklump likt hålls samman från sin personlig tyngdkraft. för att den ej kollapsar beneath sin personlig vikt beror vid för att dess inre värms upp från fusionsprocesser. detta uppstår alltså enstaka balans mellan tyngdkraften liksom verkar inåt samt trycket ifrån fusionsenergin såsom riktas utåt.

Vår personlig solen skiner inom en sådant jämviktsläge sedan årmiljarder, samt kommer för att gå vidare lysa lika länge mot.

Levnad: Tumregeln är att ju större stjärna desto kortare livslängd

En himlakropp förmå ej artikel hur små liksom helst. Då kommer dess tyngdkraft ej för att förmå producera en tillräckligt högt inre tryck till för att sätta hastighet vid fusionen. Gränsen till för att ett himlakropp bör behärska tända ligger vid nästan enstaka tiondel från solens massa. Mindre gasklumpar, uppblåsta versioner från gasplaneten Jupiter, kallas till bruna dvärgar.

Vi vet alltså fanns gränsen går på grund av dem minsta stjärnorna – men finns detta även ett övre gräns?

Dagens astronomer förstår stjärnornas liv samt uppbyggnad inom ganska god detalj. tillsammans med hjälp från datorer är kapabel oss utföra modeller från stjärnans inre samt dess livsförlopp. Hur stjärnor likt solen fungerar tror oss oss därför begripa ganska väl.

En detaljerad analys pekade på att den största av stjärnorna i stjärnhopen – R136a1 – faktiskt är en riktig bamsing

dem tillbringar största delen från sitt liv inom stabila jämviktstillstånd var fusionen samt tyngdkraften håller varandra inom schack. eftersom fusionen även omvandlar enklare grundämnen mot tyngre, genom för att smälta samman atomkärnorna, förändras stjärnornas sammansättning långsamt. inom solens inre fusioneras kurera tiden väte mot helium.

De allra största stjärnorna existerar dem knepigaste.

vid konferensen inom Japan frågar jag Paul Crowther, astronomiprofessor inom Sheffield, varför oss egentligen vet således lite ifall dem maximalt massiva stjärnorna. Svaret existerar, menar han, tvådelat. Dels besitter oss svårt för att modellera dem. Deras enorma massor utför för att dem utvecklas således snabbt för att dem knappt stannar inom detta jämviktsläge mellan fusion samt gravitation liksom kännetecknar stjärnorna.

inom stället lever dem snabbt samt dör unga.

Men vår rudimentära insikt angående stjärngiganterna beror delvis även vid för att dem existerar därför sällsynta för att oss ej äger särskilt utmärkt observationer. detta senare håller Paul Crowther samt hans forskargrupp vid för att förändra. Gruppen besitter inriktat sig vid för att försöka väga dem maximalt massiva stjärnorna oss är kapabel titta.

De största, varmaste superjättarna kan förbruka sitt kärnbränsle på en miljon år, medan de minsta dvärgstjärnorna kan skina i 100 miljarder år

dem besitter samlat vid sig enstaka register från dem bästa kandidaterna till titeln Största himlakroppen. enstaka från dessa ligger inom Kölens stjärnbild vid södra stjärnhimlen samt går beneath namnet Eta Carina.

Eta Carina existerar definitivt enstaka från dem tyngsta stjärnorna oss känner mot inom vår personlig Vintergata, tillsammans med ett matchvikt vid ovan 100 solmassor (se F&F 1/2008).

Den existerar många variabel samt ägde vid 1840-talet en kraftigt eruption liksom beneath ett period gjorde den mot stjärnhimlens näst ljusaste stjärna – trots för att den ligger nästan 8 000 ljusår försvunnen. Eta Carina existerar favoritobjekt till flera astronomer samt studeras inom detalj tillsammans med flertalet teleskop runt angående vid jorden samt inom rymden.

dock den maximalt massiva himlakropp oss känner mot existerar den nog ändå inte.

För för att erhålla enstaka klarare foto från dem stora stjärnorna kikar Crowthers forskargrupp gärna mot våra närmaste satellitgalaxer. dem existerar ej lika påverkade från skymmande stoft samt osäkerheter inom avstånds­bestämningen såsom stjärnorna inom vår personlig galax ofta existerar.

R136 existerar en gigantiskt stjärnbildningsområde inom Tarantulanebulosan inom detta Stora magellanska molnet. denna plats tror sig Crowther hitta den maximalt massiva himlakropp oss är kapabel se.

R136 besitter varit inom hetluften inom ovan trettio tid. Uppskattningarna från massan vid den maximalt massiva himlakroppen inom R136 besitter varierat kraftigt, samt anledningen existerar för att den ej existerar isolerad.

Det här är förhållandet 100 000:1

Liksom dem flesta stjärnor bildas dem maximalt massiva oftast inom assemblage. Svårigheten för att upplösa stjärnorna gjorde för att 1980-talets astronomer ansåg för att himlakroppen inom R136 plats mer än tusen gånger tyngre än solen. dock förbättrad observationer – exempelvis tillsammans med Hubbleteleskopet – visade för att detta faktiskt handlade ifall ett hop tillsammans med stjärnor, samt astronomerna började inom stället luta åt uppfattningen för att stjärnor möjligen ej är kapabel bli många tyngre än 150 gånger solens massa.

En ytterligare stjärnhop vilket studerats noga från dem såsom letar tunga stjärnor heter Arches. detta existerar den tätaste stjärnhopen inom Vintergatan samt den ligger inom Skyttens stjärnbild inom närheten från galaxens centrum. detta fanns genom studier från denna stjärnhop likt forskarna på grund av knappt tio tid sedan blev övertygade angående för att 150 solmassor existerar den övre gränsen till massiva stjärnor.

Men Paul Crowther fanns ej färdig.

Med både nya samt gamla uppgifter – framför allt ifrån VLT-teleskopet inom Chile samt Hubbleteleskopet – gick Crowthers lag igen mot R136. enstaka omfattande utvärdering pekade vid för att den största från stjärnorna inom stjärnhopen – R136a1 – faktiskt existerar enstaka sann bamsing.

Vågen pausade vid 260 solmassor, samt återigen fick astronomerna revidera hur massiva stjärnor faktiskt förmå bli.

Denna dagens rekordhållare utmanar både teorier samt observationer. Endast dem skarpaste teleskopen duger till för att genomföra dem observationer liksom behövs, samt stjärnmodellerarna äger svårt för att förstå hur därför resehandling massiva stjärnor faktiskt kunna existera.

Tidigare trodde man för att dem kraftiga stjärnvindar vilket dessa superstjärnor sänder ut skulle blåsa sönder stjärnorna. dock uppenbarligen måste dem modeller liksom menade för att stjärnor vid ovan 150 solmassor skulle artikel instabila för tillfället justeras.

Paul Crowther tror för att oss idag hittat korrekt inom vår jaktverksamhet vid stjärnornas övre gräns, dock sista termen lär ej existera sagt.

himlakroppen ifråga äger även tappat bort eller missat ett sektion massa sedan den föddes – samt plats ursprungligen 300 gånger mer massiv än vår stjärna.

Vågen stannade på 260 solmassor, och återigen fick astronomerna omvärdera hur massiva stjärnor faktiskt kan bli

detta existerar dubbelt således många såsom forskarna räknade tillsammans plats möjligt på grund av tio kalenderår sedan.

Om för tillfället jättestjärnorna existerar således erhålla, varför bör oss ens bry oss? Jo, på grund av för att dem verkligen agerar roll! detta existerar dem allra tyngsta stjärnorna vilket lyser maximalt. Även ifall detta bara finns enstaka himlakropp inom 100-solmassorsklassen bland miljoner andra, sålunda kommer denna enda himlakropp för att stå på grund av detta mesta från ljuset.

När oss tittar ut inom universum existerar detta alltså företrädesvis dem stora, dock ovanliga, stjärnorna oss ser.

Nebulosor, rymdens stjärnfabriker, är väldigt stora

dem påverkar genom sitt korta intensiva livsförlopp inom central utsträckning sin omgivning. Deras kraftiga stjärnvindar samt intensiva ljusflöden rör ifall inom den interstellära gasen, samt sätter ej sällan inom gång fräsch stjärnbildning inom omgivningarna. detta existerar även dem största stjärnorna liksom exploderar såsom supernovor, samt vid detta sätt levererar dem tyngre grundämnen såsom behövs till för att nya stjärnor bör bildas.

Superstjärnorna dikterar alltså inom mångt samt många villkoren till dem vanliga stjärnorna inom universum.

Dessutom plats dem nog vanligare förr. angående oss ser åter mot detta riktigt tidiga universum tror astronomerna för att superstora stjärnor fanns dem likt satte inom gång läka detta kosmologiska kretsloppet.

Stjärnan blir en vit dvärg med en massa som solens men av jordens storlek

dem inledande tyngre grundämnena, liksom kol samt syre, skapades från dem inledande massiva stjärnorna liksom även fanns universums inledande ljuskällor efter själva big bang. för att spåra slutet vid den mörka era liksom dem inledande stjärnorna lyste upp, existerar en från huvuduppdragen på grund av detta planerade James Webb-teleskopet, likt bör ersätta Hubbleteleskopet likt vårt skarpaste synorgan mot universums gränser.

detta existerar dem allra största stjärnornas lyskraft såsom oss får hoppas vid på grund av för att detta bör lyckas.